WITH/LOVE

OK, detta blir mitt sista inlägg i Tokyo. Eller, på ett tag i alla fall. Bara det att jag sitter och lyssnar på musik istället för att packa och STÄDA ( Watanabe-san kommer om exakt 3,5 timmar) visar ju hur mycket jag vill stanna kvar. Jag gillar inte att säga hej då och ta förväl av platser och människor så igår när jag gick runt i Shibuya och ääälskade Harajuku låtsades jag som att det vore vilken dag som helst. Men sen någon gång mot slutet slog det min hjärna att det var något slags farväl när jag strosade omkring på dom små gatorna i Harajuku. Det finns något i Tokyo som inte finns någon annan stans. Bortsett från att du kan hitta precis vad du vill här och bortsett från allt och alla "världens största"-grejer som den här staden erbjuder, så är det människorna som gör hela staden. Alla gånger jag har gått vilse här och alla gånger jag har frågat om hjälp så har jag aldrig ens en gång blivit nekad. Tvärtom, dom flesta har tagit mig till den faktiska platsen, och det är inte ofta man stöter på sån hjälp. Trots att hela Tokyo består av 35 miljoner människor så har jag aldrig varit i en huvudstad som är så lugn som Tokyo. Det är inte som i London där folk praktiskt taget krigar för att ta sig till tunnelbanan. Sedan har vi den enorma respekten. Respekt för maten, teet, naturen, staden, människorna(!) och allt annat däremellan. Jag trodde aldrig att jag skulle falla så hårt för Tokyo, men det gjorde jag. Jag skulle kunna bo här i ett par år och känna mig som världens lyckligaste utan problem. Jag kommer aldrig glömma alla nya vänner från Chuo University, främst Jalita, Gloria, Robert, Esteve och Emile men även Alexis, Katie, Bo och Kanako (den här listan kan göras hur lång som helst) och alla människor jag har träffat utanför skolan. Jag kommer sakna New Lex och Masuda-san, Sushi, Matsuya, Umeshu (ja allt i mat- och dryckväg) Harajuku och Yoyogi Park, gå till ett tempel, sitta i solen och massa massa annat. Men jag vet att jag kommer att komma tillbaka. Väldigt snart, hoppas jag...

SAYOOONARA TOKYO!